Andra världskriget och Finlands judar

Utgångsläget 1939

När andra världskriget bröt ut hösten 1939 hade Finlands lilla men välorganiserade judiska gemenskap funnit en trygg plats i den demokratiska finländska rättsstaten. Genom medborgarskapslagen som trätt i kraft två årtionden tidigare hade landets cirka 2 000 judar organiserat sig i tre demokratiskt styrda församlingar i Helsingfors, Åbo och Viborg.

När mörka moln vällde in mot Finland från Europa anlände under sensommaren 1938 judiska flyktingar som sökte en fristad på annat håll, huvudsakligen från det av Nazityskland ockuperade Österrike. Genom dem fick Finlands judar den första kännedomen om den fara som hotade Europas judar.

Vinterkriget och förlusten av Viborg

Finland hamnade mitt i kraftmätningen mellan Tyskland och Sovjetunionen, och den östra grannen, som ställt gränskrav på Finland, anföll landet i november 1939. Vinterkriget varade i 105 dagar och krävde över 25 000 finländares liv. I fredsavtalet förlorade Finland en tiondel av sitt territorium, däribland Viborg.

Liksom nästan en halv miljon andra finländare förlorade också de omkring 250 judarna i Viborg och dess närområde sina hem samt sin synagogabyggnad som förstördes i bombningarna. Framför dem låg en evakueringsresa, och Viborgs judar fann sina nya hem i församlingarna i Helsingfors och Åbo. Också i Tammerfors bosatte sig många viborgare, som senare grundade en egen församling.

Judarna betraktade vinterkriget som ett självständighetskrig där de slutgiltigt befäste sin plats som fullvärdiga medlemmar av det finländska samhället. Kriget sågs som en vändpunkt som förändrade judarnas samhälleliga ställning och samtidigt stärkte gemenskapens nationella identitet.

Fortsättningskriget — en exceptionell uppställning

I fortsättningskriget, som bröt ut sommaren 1941, var den finländska judiska gemenskapens ställning historiskt unik: Nazityskland, som genomförde folkmordet på Europas judar, blev Finlands vapenbroder mot den gemensamma fienden Sovjetunionen. Över 300 finländska judiska soldater och lottor delade en del av fronten med tyskarna.

Judarna var medvetna om att de var den finska arméns trogna soldater som försvarade sitt fosterland. Den tyska armén hade ingen rätt att röra dem utan att bryta mot avtalet mellan länderna. Situationen prövade de judiska soldaterna och förbryllade också tyskarna, vars fosterland hade som mål att utrota judarna från Europa.

Sholkas shul — en fältsynagoga vid fronten

De tyska soldaterna fick anpassa sig till att en fältsynagoga upprättades vid fronten, i grannskapet till deras vapenbröder. Bland de judiska soldaterna var den känd som Sholkas shul, Sholkas synagoga, efter smeknamnet på dess grundare Isak Smolar. Synagogan, som verkade med tillstånd av den finska arméledningen, fungerade förutom som andaktsplats även som mötesplats för de judiska soldaterna — de kände ju varandra sedan ungdomen. Några tyskar blev intresserade av synagogan och betraktade den inte som en provokation, trots att deras fosterland på andra håll i Europa ivrigt förstörde allt som hörde samman med judendomen.

Närvaron av judiska vapenbröder gav ibland upphov till egendomliga situationer, när en tysk soldat tvingades göra honnör för en finländsk judisk officer. Exceptionellt var också att den tyska armén tilldelade några av sina judiska vapenbröder järnkorset för tapperhet — en utmärkelse som judarna dock vägrade ta emot. Något motsvarande känner man inte till någon annanstans på den tyska krigsfronten.

Sommaren 1942 — Himmlers besök och utlämningarna

Sommaren 1942 tillspetsades läget på hemmafronten när Hitler och Himmler besökte Finland. Efter att Hitler snabbt gratulerat marskalk Mannerheim på hans 75-årsdag visade Gestapochefen Himmler, som gjorde ett separat besök, intresse för Finlands judar. Hans värd var statsminister Jukka Rangell, som kort konstaterade för sin gäst att det inte fanns någon judefråga i Finland.

Under tyskt tryck fick Finlands anseende ändå en fläck. Det tyskvänliga inrikesministeriet beslöt tillsammans med Finlands statspolis att på hopdiktade grunder utlämna åtta judiska flyktingar utan finskt medborgarskap till tyskarna. En av dem överlevde förintelselägret efter att ha förlorat sin hustru och sina barn i Auschwitz.

Fortsättningskrigets slut och Mannerheims gest

Som en hedersbetygelse mot landets judar och dess soldater hedrade president och överbefälhavare marskalk Mannerheim med sin närvaro den första minnesstunden på självständighetsdagen i efterkrigstidens Finland, i Helsingfors synagoga den 6 december 1944. I krigen stupade 23 judar, av vilka de flesta är begravda på den judiska begravningsplatsen i Sandudd (Hietaniemi). Fem stupade blev kvar på fältet och för dem har ingen gravplats hittats.

Ursäkten 2000

Vid avtäckningen av minnesmärket över de utlämnade judarna den 6 november 2000 framförde statsminister Paavo Lipponen den finska statens officiella ursäkt till landets judiska gemenskap.

Mannerheimskogen i Israel

I Israel, på sluttningarna kring Jerusalem, finns en minnesskog uppkallad efter marskalk Mannerheim, grundad av Finlands judar.