Medborgerliga rättigheter

Under autonomin var judarna som bodde i Finland ryska medborgare. Deras ställning var inte på något sätt tryggad och flera deporterades under 1880-1890-talen och i början på 1900-talet. Kampen om medborgerliga rättigheter åt judarna påbörjades av Leo Mechelin år 1872. På grund av prästernas och allmogens motstånd ville man inte bevilja medborgerliga rättigheter för judar. Det rådde tvivel om deras affärsmoral och man var rädd för att de skapar konkurrens.

Judarna själva började kämpa för medborgerliga rättigheter först efter revolutionen år 1905 då något friare vindar blåste i Ryssland. Santeri Jacobsson från Viborg arrangerade allmänna diskussionstillfällen och skrev publikationer kring ärendet. När atmosfären i Finland äntligen var gynnsam, stötte senatens förslag om beviljandet av medborgerliga rättigheter på tsarens motstånd.

Judarna i Finland fick medborgerliga rättigheter - efter knappa 50 års kamp - strax efter att Finland blev självständigt.